Marockanska marknader

Vågorna rullar in nedanför Panorama Café. En longboarder glider upp och ner längs med den huvudhöga vattenväggen. Idag vet vi inte att swellet sakta kommer minska för att nästintill försvinna veckans sista dagar. Vi unnar oss en lugn förmiddag och åker in till Agadir. Jag ska köpa någonting till Flickvännen. Vi ska gå på Souk el Hed. Marknaden. Det är sånt man gör i Marocko. I alla fall om man läser Fritidsresors tips.

”På souken hittar du sällan prislappar. Därför att här prutas det, så lär dig först som sist att handla på marockaners vis. En marockan köper aldrig viktiga saker vid första besöket, eftersom prutandet också är en social inrättning.”

Fritidsresor berättar vidare hur säljaren gärna bjuder på kokhett myntaté. För på marknaden i Agadir handlar det inte om att köpa och sälja, om att tjäna pengar och försörja en familj.

”Köpet görs med andra ord liksom i förbigående, medan ni har en trevlig pratstund. Köper du varan för utgångspriset, känns det snopet för bazarägaren. Han har visserligen gjort en mycket bra affär, men han har gått miste om den trevliga samvaron.”

Fritidsresor verkar veta mycket om Agadirs marknad men de vet inte att den är stängd på måndagar. Vi får nöja oss med en mindre marknad istället. Inhyst i två garageliknande våningar i centrala Agadir. Det är nästan tomt. Försäljarna bjuder in. Hello sir. Utsträckta händer visar snarlikt sortiment. Come in sir. Guldsandaler, lädertofflor, skinnskor, färgstarka kryddor, dolkar, kaftaner, mattor, slamrande smycken, snidade träfotbollar och stenkobror.

Please sir.
What do you want sir?
Where are you from sir?
Vi orkar inte.
Svarar inte.
Ignorerar.
England?
Russia?
Aleman?
Francois?
Denmark?

No.

We are not from Denmark.

Försäljaren blinkar med ögat och skrattar högt. Fick en reaktion. Vann.

Vi lämnar Agadir och åker tomhänta tillbaka till Taghazout. Längs med kusten. Passerar militärbasen med fullt påklädda soldater på vakt under zenitsolen. Vidare in i Banana Village med sina bananplantager. Går längs med huvudgatan. Tittar in i slakteribodarna. Levande fåglar kacklar i burar bakom kassan. Gethuvuden uppradade på tunna träbord lockar flugor. Vi hoppar in i bilen och kör upp i nästa by, Tamrakht. Överallt byggs det. Eller så har det slutat byggas. Halvfärdiga hus. Halvfallna hus. Tomma. Trist. Vi åker sakta uppåt på dammiga gator. Hamnar mitt i rusningen från skolan. Ungarna tittar på oss. Som turister.

Vi lämnar Tamrakht och rullar neråt igen. Snart är vi åter i Taghazout. Tar en tonfisksallad till lunch. 30 dirham. 25 kronor. Bror är trött och åker hem. Jag gör ett sista försök. För Flickvännen. Går ner till det lilla torget bakom byns enda busshållplats. Omgärdade av små stenhus fyllda med fiskserveringar, tajinrestauranger, slaktare och alltiallobutiker har två försäljare rullat ut sina varor. Jag sätter mig på en låg, kall stenbänk. Vinden viner.

Han kommer fram omedelbart. Han vill sälja något. Jag har redan tröttnat. Jag vill inte köpa något. Men vi vill båda prata. Så vi pratar.

Han heter Hassan och är förkyld. Han frågar om jag har någonting som kan hjälpa mot ont i halsen. Sorry. Same problem säger jag. Han kommer från Essaouira och jobbar som försäljare. På marknader. Han reser runt och säljer väskor, filtar, mattor, hattar, tröjor och smycken. Mycket gör han själv. Han köper stora stycken tyg och klipper fram filtar. Sen tar han det överblivna tyget och klipper till tröjor. Till slut tar han de resterande tygbitarna och klipper ihop väskor. Nu ligger de utrullade framför oss. Gröna, bruna, vita, randiga. Grovt stickigt tyg.

Hassan hostar, torkar sig om munnen och knyter näven kring en krympande servett. Ikväll ska han ta medicin. Han ska koka örter i varm mjölk. Very good säger han. But now no good. Now all day in wind. Medicin no help.

Hassan ska tillbaka till Essaouria när sommaren kommer. Då är affärerna bättre. Nu reser han runt mellan olika städer. Han gillar att resa, att träffa nya människor och lära sig nya saker. Han berättar om vilka språk han kan, om skillnaden på koran-arabic och street-arabic, om den berber hans föräldrar lärt honom och om engelskan han plockat upp från turisterna. Han berättar om Marockos dåliga spel i Afrikanska Mästerskapen, om sparkade förbundskaptener och dåliga målskyttar. Han frågar om Sverige. Han känner till Henke Larsson. Jag berättar om Lasse Lagerbäck. Good säger han. Same coach long time good.

What language in Sweden?
Swedish.
Everybody in all Sweden?
Yes. Almost.

Jag berättar om samiskan. Han skrattar. Like berber. Same like berber.

Is Sweden island?
No.
Ok.
Han hostar på nytt. Servetten krymper ytterligare.

Några engelsmän kommer förbi och börjar skramla bland smyckena. Hassan är snabbt uppe på fötter. Wicked säger dom. Yes säger han. Jag går iväg. Skakar hand med Hassan på väg bort.

Thank you, säger han. Nice talking to you. Maybe you come back later?
Yes, säger jag. Maybe.
Please come back. It is important for me. We can drink tea. Ok?