Saida

Jag drömde att Italiens premiärminister dog i natt. Att han blev skjuten till döds i ett attentat. På aftonbladet.se kunde man se korniga bilder på en man i svart kostym och vit skjorta som föll ihop med ett smärtsamt grin. Det var en mobilkamerabild och ackompanjerades av en rubrik i stil med "Italien i chock" och proffstyckare som i krönikor frågade sig vart världen var på väg.

När jag satte mig framför datorn imorse var det mest för att få mina spågumme-kunskaper bekräftade. Men det fick jag inte. Italiens premiärminister verkar fortfarande må bra. Och på aftonbladet.se hotas Maj, 83, fortfarande av vräkning.

Legenden lever

Idag var det dags för derby. Jag, W och G skulle gå. Det var länge sedan vi gick på derby tillsammans. Jag minns en ishockeymatch i Globen för länge sen. Nere på isen åkte AIK omkring och uppe på etage 7 satte ett gäng fjortonåringar och gjorde flygplan av matchprogrammet. En av herrarna i raden framför tröttnade på att få kraschande flygplan i nacken och sade med distinkt röst till oss att sluta. Hela gänget tystnade. Utom W. Han sade åt gubben att om han inte passade sig skulle han kasta ner honom också. Det är antagligen mitt bästa idrottsminne. Jag minns också en fotbollsmatch på Råsunda för inte så många år sedan. AIK spöade Göteborg och när gbg:arnas klack Änglarna satte sig på buss hem blev det småkravaller och stenkastning. Jag stod en bit ifrån och tittade på. G sprang längst fram med en sten i handen.

Det kunde alltså bli ytterst intressant att gå på derby med dem båda.

Men vi kom aldrig så långt. Biljetterna till Norra Stå var slut. Timmarna innan avspark gjorde jag ett tappert försök i Anders Limpars spelbutik vid Odenplan. Kanske hoppades jag att han skulle ha en hemlig låda med biljetter, bara för dem som visar tillräckligt med vilja. Men det hade han inte.
- Det finns biljetter kvar i Djurgårdsklacken, sa han där han stod bakom disken med gråstänk i håret och raksår på hakan. Men där vill du inte stå.
Nej, det höll jag med om. Där ville jag inte stå.
- Men åk ut ändå vet jag, det brukar alltid fixa sig. Stick fram ett par hundringar till vakten så släpper han in dig, det funkar säkert.

Sen avslutade han med att ge mig tummen upp. Jag nickade optimistiskt och gick hem. Det där med att muta vakter kanske gick bra när Limpar var knodd men kändes inte så aktuellt ett par veckor efter läktarstormning på Söderstadion. Limpars inställning påminner om G:s morfar. När G stod inför en arbetslös sommar tipsade hans morfar honom om att åka ner till Slussen. Där fanns det tydligen en dörr man skulle knacka på så fick man dagjobb bland båtarna i hamnen. Det var i alla fall så på morfars tid. Men G åkte aldrig ner till Slussen den sommaren, och vi åkte aldrig ut till Råsunda. Istället blev det en svettig källare på O´learys. Och det gick bra ändå.

Kattungen

Försiktig har skaffat katt. Det började med att ett hemlöst par skulle slänga sina två kattungar och slutade med ett sms där han fick frågan om han inte ville ta hand om en av dem. En kattunge alltså. Det ville han och imorse 0600 vaknade han av en tass i ögat. Ganska oförsiktigt för att vara Försiktig men ibland chockerar han.

Iallafall. Katten måste ha ett namn, och de namnförslag Försiktig än så länge haft uppe på tapeten är:
Sheba, som tydligen var någon drottning i Jemen. (Han vill bejaka sitt arv)
Al-Sadr, som hans bror tyckte var ett bra namn. (Vet inte vad hans bror vill bejaka)
Käften, som är hans personliga favorit. (Enbart för att han ska kunna säga "Håll käften Käften" när katten jamar för mycket)

Till saken hör att Försiktig inte vet vilket kön katten har, och han frågade mig hur man tar reda på det. Rent spontant tänkte jag föreslå att han skulle ta en titt mellan bena, men sen slog det mig: Under de 13 år som familjens katt Bosse levde såg jag aldrig hans snopp. Så, rent teoretiskt, kan Bosse ha varit en brud.

Jag hoppas på Käften, för han har tjatat i många år att om han skaffar ett husdjur ska han döpa det till käften. Dessutom är det ett könsneutralt namn. Men jag trpr det blir Sheba. Sheba för att hon var drottning i Jemen. Och för att Sheba är ett kattmatsmärke. Försiktigs familjs katt, som för övrigt var Bosses morsa, hette nämligen Pussy. Och Pussy är också ett kattmatsmärke. Och vi vet alla att vanans makt är stor. Vi får se vad det blir. På söndag ska jag hem till Försiktig och kolla på valvakan och ta en titt på kattungen. Och kanske även mellan dess ben. Om den inte redan är döpt det vill säga.

Grannfrid

Hela sommaren har grannen ovanför oss spelat trummor. Bongotrummor. En timme varje dag. På ett ungefär. Men nu har dadunk-dadunkandet tystnat. Istället har han, eller hon, köpt en flöjt som han, eller hon, gärna förgyller sin omgivning med. Fast han, eller hon, verkar lite mer osäker på sin blåstalang då träningsdosen har maximerats. Nu är klockan 20:51 och han, eller hon, har spelat i fyra timmar. Trevligt. Det känns som att man bor i en alvskog, eller möjligen i en kommunal musikskola. För det är väl bara dem som spelar flöjt. Hoppas jag.

Comeback

Nu har det snart gått fyra månader sedan jag skrev någonting sist. Jag skyller de första två månadernas frånvaro på att min internetuppkoppling var trasig och Tele2 konsekvkent vägrade att fixa den. Sen skyller jag de andra två månadernas frånvaro på att min tidigare trasiga internetuppkoppling var en utmärkt ursäkt för att inte blogga. Men nu är det dags igen. Det är ju trots allt, någonstans, och på något sätt, ganska kul.

Jag skulle kunna berätta om allt som hänt under de här fyra månaderna, men det orkar jag inte. Inte för att det hänt så mycket, men det som har varit något kanske dyker upp vid ett senare tillfälle. Jag nöjer mig med att konstatera att jag numera är en arbetslös akademiker. Jag har alltså en fin examen, men inget jobb. Fast egentligen är jag frilansare, det heter ju så i mediabranschen. Men nu till det riktiga inlägget. Efter nästan fyra månaders karantän, börjar jag lite försiktigt med en mjukstart:

Idag var jag, Flickvännen och Bror på Moderna Museet. Vi skulle se Jens Assurs nya utställning som jag läst om i DN tidigare. Om den var bra?
Jag säger som Flickvännen sa så fort hon lämnat de två små rummen med inramade polaroidbilder från Stockholms nattliv:

"Tur att den var gratis"