Sheriffen i Ryd

I en dokumentär på Sveriges Television kunde man ikväll träffa Åke Johansson. Eller Sheriffen som han kallas. Han är ICA-handlare i det lilla samhället Ryd i Blekinge. Dessutom är han självutnämnt skyddshelgon. Ända sedan den lokala polisstation lade ner är det till Åke som Ryds invånare ringer om de lägger märke till något skumt. Och Åke åker ut. När det ringer mitt i natten svarar han kortfattat, tar vägbeskrivningar, skriker åt frugan att koppla hunden och ger sig ut i natten på jakt efter tjyvar. Och utlänningar. Det är nämligen samma sak.

I dokumentären får man se när Sheriffen blir tipsad om att en polskregistrerad bil står mystiskt parkerad på en grusväg. Genast rycker han ut. Näsborrarna vädrar skurk och snart har han jagat ner en ung polsk man på en gata kantad av vitmålade villor. Sheriffen förhör sig noggrant om vad den unga främlingen har för sig i Ryd. Det visar sig att han är en student som försöker dryga ut kassan genom att sälja teckningar till sina välmående grannar på andra sidan Östersjön. Sheriffen tittar på den unge mannens blyertsteckningar, nickar stillsamt och säger att det är ok. Mannen kan fortsätta. Thank you svarar polacken med ett oförstående leende. Good luck svarar Sheriffen.

Senare skämtar Sheriffen med sina kamrater om ynglingen från andra sidan Östersjön.
- Han kanske hade hört hur många färgade vi har här och bestämt sig för att gå runt och sälja bananer. Vännerna skrattar hjärtligt.

Det är nämligen så det är. Det finns många färgade i Sheriffens egenutnämnda distrikt. Alldeles för många. Och nu får det vara nog. Man kan inte ta emot fler asylsökande i ett så litet samhälle som Ryd för ”det går inte att släppa ut fler kriminella på gatorna”. Utlänningar=Kriminella=Sant.

Förvisso förstår Sheriffen alla barnen som stjäl, de hade antagligen inte så mycket leksaker i sina hemländer. Men samtidigt förstår han alla de unga mödrarna i Ryd som tycker det är obehagligt när barnen står och väntar på dem. De andras barn alltså. Utlänningarnas. Deras barn står nämligen och väntar på att de unga mödrarna ska lämna sandlådan obevakad ett ögonblick så att de snabbt kan norpa alla de där bollarna och plastbilarna och spadarna som de saknade i sina hemländer. Så därför får det vara nog nu. Inga mer utlänningar i Ryd. Det är alldeles för litet för sådana där. Sådana där andra.

En dam berättar mot slutet i dokumentären om tryggheten som finns i ett litet samhälle. Man känner sig säker när man vet vilka som rör sig på gatorna. Som den gången för ett par år sedan när det åkte omkring en pedofil på gatorna i Ryd. Om damen fick syn på bilen kunde hon genast ringa till sin mor och varna henne så att barnbarnen höll sig inomhus. Det kändes tryggt.

Det var Sheriffen som hade varnat sina medborgare om att det fanns en pedofil i faggorna. Det var tur det för vem vet annars vad som hade hänt. Nu upptäcktes förvisso aldrig någon pedofil och inte heller blev några barn bortrövade men ändå. Man vet aldrig. Vore det inte för Sheriffen kunde de fått problem. Men det är just där problemet ligger. Hos Sheriffen.

Så länge Åke ICA-handlare åker runt och frågar folk om de har sett bilar fyllda med utlänningar, eller bilar med utländska registreringsskyltar, eller bilar med pedofiler, är det självklart att folk i Ryd känner sig rädda. Rädda för utlänningar och pedofiler. Och så länge de är rädda känns det tryggt att Sheriffen finns där. För att skydda dem mot de andra. Men jag tror det vore bättre om Sheriffen stängde av mobilen, satte sig framför datorn och lyssnade på den prisbelönta dokumentären ”Dom från andra sidan”. Kanske skulle det få han själv, och hans invånare, att lugna ner sig en smula. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Och det gäller även människor.