Marockanska marknader

Vågorna rullar in nedanför Panorama Café. En longboarder glider upp och ner längs med den huvudhöga vattenväggen. Idag vet vi inte att swellet sakta kommer minska för att nästintill försvinna veckans sista dagar. Vi unnar oss en lugn förmiddag och åker in till Agadir. Jag ska köpa någonting till Flickvännen. Vi ska gå på Souk el Hed. Marknaden. Det är sånt man gör i Marocko. I alla fall om man läser Fritidsresors tips.

”På souken hittar du sällan prislappar. Därför att här prutas det, så lär dig först som sist att handla på marockaners vis. En marockan köper aldrig viktiga saker vid första besöket, eftersom prutandet också är en social inrättning.”

Fritidsresor berättar vidare hur säljaren gärna bjuder på kokhett myntaté. För på marknaden i Agadir handlar det inte om att köpa och sälja, om att tjäna pengar och försörja en familj.

”Köpet görs med andra ord liksom i förbigående, medan ni har en trevlig pratstund. Köper du varan för utgångspriset, känns det snopet för bazarägaren. Han har visserligen gjort en mycket bra affär, men han har gått miste om den trevliga samvaron.”

Fritidsresor verkar veta mycket om Agadirs marknad men de vet inte att den är stängd på måndagar. Vi får nöja oss med en mindre marknad istället. Inhyst i två garageliknande våningar i centrala Agadir. Det är nästan tomt. Försäljarna bjuder in. Hello sir. Utsträckta händer visar snarlikt sortiment. Come in sir. Guldsandaler, lädertofflor, skinnskor, färgstarka kryddor, dolkar, kaftaner, mattor, slamrande smycken, snidade träfotbollar och stenkobror.

Please sir.
What do you want sir?
Where are you from sir?
Vi orkar inte.
Svarar inte.
Ignorerar.
England?
Russia?
Aleman?
Francois?
Denmark?

No.

We are not from Denmark.

Försäljaren blinkar med ögat och skrattar högt. Fick en reaktion. Vann.

Vi lämnar Agadir och åker tomhänta tillbaka till Taghazout. Längs med kusten. Passerar militärbasen med fullt påklädda soldater på vakt under zenitsolen. Vidare in i Banana Village med sina bananplantager. Går längs med huvudgatan. Tittar in i slakteribodarna. Levande fåglar kacklar i burar bakom kassan. Gethuvuden uppradade på tunna träbord lockar flugor. Vi hoppar in i bilen och kör upp i nästa by, Tamrakht. Överallt byggs det. Eller så har det slutat byggas. Halvfärdiga hus. Halvfallna hus. Tomma. Trist. Vi åker sakta uppåt på dammiga gator. Hamnar mitt i rusningen från skolan. Ungarna tittar på oss. Som turister.

Vi lämnar Tamrakht och rullar neråt igen. Snart är vi åter i Taghazout. Tar en tonfisksallad till lunch. 30 dirham. 25 kronor. Bror är trött och åker hem. Jag gör ett sista försök. För Flickvännen. Går ner till det lilla torget bakom byns enda busshållplats. Omgärdade av små stenhus fyllda med fiskserveringar, tajinrestauranger, slaktare och alltiallobutiker har två försäljare rullat ut sina varor. Jag sätter mig på en låg, kall stenbänk. Vinden viner.

Han kommer fram omedelbart. Han vill sälja något. Jag har redan tröttnat. Jag vill inte köpa något. Men vi vill båda prata. Så vi pratar.

Han heter Hassan och är förkyld. Han frågar om jag har någonting som kan hjälpa mot ont i halsen. Sorry. Same problem säger jag. Han kommer från Essaouira och jobbar som försäljare. På marknader. Han reser runt och säljer väskor, filtar, mattor, hattar, tröjor och smycken. Mycket gör han själv. Han köper stora stycken tyg och klipper fram filtar. Sen tar han det överblivna tyget och klipper till tröjor. Till slut tar han de resterande tygbitarna och klipper ihop väskor. Nu ligger de utrullade framför oss. Gröna, bruna, vita, randiga. Grovt stickigt tyg.

Hassan hostar, torkar sig om munnen och knyter näven kring en krympande servett. Ikväll ska han ta medicin. Han ska koka örter i varm mjölk. Very good säger han. But now no good. Now all day in wind. Medicin no help.

Hassan ska tillbaka till Essaouria när sommaren kommer. Då är affärerna bättre. Nu reser han runt mellan olika städer. Han gillar att resa, att träffa nya människor och lära sig nya saker. Han berättar om vilka språk han kan, om skillnaden på koran-arabic och street-arabic, om den berber hans föräldrar lärt honom och om engelskan han plockat upp från turisterna. Han berättar om Marockos dåliga spel i Afrikanska Mästerskapen, om sparkade förbundskaptener och dåliga målskyttar. Han frågar om Sverige. Han känner till Henke Larsson. Jag berättar om Lasse Lagerbäck. Good säger han. Same coach long time good.

What language in Sweden?
Swedish.
Everybody in all Sweden?
Yes. Almost.

Jag berättar om samiskan. Han skrattar. Like berber. Same like berber.

Is Sweden island?
No.
Ok.
Han hostar på nytt. Servetten krymper ytterligare.

Några engelsmän kommer förbi och börjar skramla bland smyckena. Hassan är snabbt uppe på fötter. Wicked säger dom. Yes säger han. Jag går iväg. Skakar hand med Hassan på väg bort.

Thank you, säger han. Nice talking to you. Maybe you come back later?
Yes, säger jag. Maybe.
Please come back. It is important for me. We can drink tea. Ok?

MarockoTajm

Imorgon bitti är det dags.

Bye bye envis köld, vintrigt OS och Bolivianskt examensarbete.

Hello Panorama, Spiders, Anchors, Hash Point, Mysteries, La Source, Killers och allt vad ni heter. Nu ska det surfas vågor och ätas couscous.

I en hel vecka.

Sen ses vi.

Hare.

Transition # 1 - 06

se
så
snyggt.

Redaktör
Neuman
trollar
igen.

+

Jag
och
John
a.k.a
Johnny
Reggie
a.k.a
Mr
Nord
a.k.a
SM
vinnare
06

skynda
fynda

Polistaktik

Bror var på TV i torsdags. Efterlyst. I ett inslag om en instrumentstöld. Bror basar över en pantbank och han skymtade förbi i filmen från övervakningskameran som visar hur en bov försöker pantsätta ett av de stulna instrumenten.

Bror kom ihåg den dagen boven kom in och ville panta instrumentet. Bror och hans kollega anade oråd, bad boven att vänta och slog lite i registret. Jajamensan. Stulet gods. De ringde polisen och förklarade att en bov stod i kassan och väntade så om de skickade en polisbil kunde de haffa honom.

Vi har tyvärr ingen ledig bil sa polisen.
Okej sa bror.
Får jag prata med honom.
Okej sa bror och räckte telefonen till boven.

Boven lyssnar uppmärksammt på vad polisen har att säga. Polisen vill att boven berättar vad han heter. Boven vill inte säga vad han heter. Efter nån minut räcker boven tillbaka telefonen till Bror. Sen går han raskt ut genom dörren och försvinner runt hörnet.

En vecka senare är boven, och hans kumpaner, på TV. I brist på bilar får polisen öva lite till på sin överyga-boven-att-vänta-tills-vi-kommer-taktik.

Finsk täckmantel

Jag och Bror åker till Marocko om en vecka. Igår diskuterade vi täckmantel. Svensk funkar inte, inte minst efter Sverigedemokraternas utlysta karikatyrtävling. Jag lanserade min teori om att vår lilla fiskeby var att föredra framför de stora charterkomplexen. Bror höll inte med. Inte heller Försiktig gav mig stöd. Han mumlade istället något om att folk antagligen var extra konservativa i den lilla fiskebyn. Så en täckmantel behövs alltså.

Bror röstade på Finland. Att vi skulle säga att vi var finnar. Själv föreslog jag kanadensare. Min finska är nämligen begränsad till fyra fraser. Nu är inte det finska språket alltför spritt men man ska aldrig säga aldrig. Om himlen skulle falla ner och man står där och skakar tänder med bajs i byxan blir det svårt att snacka sig fri med mitt ordförråd. Kanske undslipper jag ögonbindel men sen tar det stopp: Moi moi mukkolat. Eisa peitä. Kytos. Perkele voivitto.

Hej hej små knattar. Får ej övertäckas. Tack. Jävla smörfitta.

Försiktig goes to Lund

Försiktig ringde från Lund igår. Han pluggar vid Lunds Universitet den här terminen. Tillsammans med ett par klasskamrater från Södertörns Högskola.

Han sa att det inte fanns några svartskallar som pluggade vid Lunds Universitet.

Men nu finns det tre.

Försiktig och hans Södertörnska klasskamrater.

En av kamraterna flyttade häromdagen in i sin nya studentkorridor. Killen öppnade dörren, klev över tröskeln och möttes omedelbart av glada tillrop och fasta handskakningar.

- Hello, utbrast en av kamratens nya grannar. You must be our foreign exchange student!

The deadliest catch

Discovery Channel får ett allt fastare grepp om mig. Men det är inte amerikanska choppers, olösta mordfall eller gigantiska grävmaskiner som intresserar mig. Det handlar om någonting helt annat. Det handlar om krabbor.

Programmet heter "The deadliest catch" och man får följa ett gäng fiskebåtar som guppar runt i pissväder på Berings Hav och fiskar krabbor. Män iklädda klargula galonbyxor sliter i stora burar på däck, svär åt tomma tinor och röker i spöregn. I styrhytten sitter kaptenen, pekar på radarskärmen, muttrar, greppar komradion och skäller på däcksgubbarna innan han beslutar sig för att åka 100 sjömil hit eller dit.

Namnet "The deadliest catch" anspelar på att det är ett livsfarligt jobb. Inte bara för krabborna alltså. Antingen bryter nån benet. Eller så krånglar någon in sig i en tamp och blir sköljd överbord. Eller så sjunker båten. Den dagliga-drama-dosen blir tillfredsställd. Däremellan talar de alla varmt om livet ombord och bråkar med årets rookie. Det finns alltid en rookie. Han får jobbigast jobb och minst betalt men när säsongen är slut tejpar de fast honom vid däckskranen och kaptenen kliver fram och förklarar att han har skött sig bra och är välkommen tillbaka nästa år. Killens ögon tindrar och han berättar för kameran att nu ska han tillbaka till college men han kommer garanterat återvända för det här, det är livet.

(observera att detta inte gäller rookien som, för att skoja till det lite, slängde en död fisk i lasten. Fisken förgiftade hälften av fångsten och alla fick hälften så mycket i lön. Den rookien blev inte fasttejpad vid däckskranen. Inte heller tindrade ögonen när han kort och gott konstaterade att han skulle återvända till college.)

När jag började titta var de på jakt efter kungskrabban. Sen tog den krabbsäsongen slut och jag tänkte att det var synd för det här var bra. Då började nästa krabbsäsong. Nu skulle de istället jaga drottningkrabban. Ännu svårare, ännu farligare. Sen tog även den säsongen slut och jag tänkte att ta mig fan, det här är bra tv. Och nu är de igång igen. Nu jagas "the imperial-crab". Ny krabbsäsong. Nya TV-program. Imperial-crab säsongen var kort men lönsam. På 3 dagar tjänade Besättningsmännen 10 000$ var. Kaptenen, som sitter inomhus när de andra sliter i sina galonbyxor, tjänade 22 000$. Bra extraknäck.